Ja, det känns att man har en kropp, från tårna ända ut i hårstråna. Ont i tån har jag eftersom jag slog i den i en bokhylla förut ikväll. Huvud, axlar, knän och resten av kroppen är ju som vanligt drabbade av krämpor. Känns som det är nån dynamitgubbe som har kreverat i huvudknoppen, inte nått att rekommendera!
¤
Vad jag ska ta mig till vet jag inte, kan ju inte göra nått utan att kroppen blir alldeles mörbultad. Gjorde en jämförelse härom dagen; Känns i kroppen som om jag lyft och hjälpt till en hel dag med att köra in höbalar! Lassa alla dessa balar upp på ett stort lass som sen ska lastas av och hivas upp på ett ränne. Tur är det väl nu egentligen att det inte är nått som jag behöver göra för jag hade aldrig klarat av att göra det nu för tiden. Känslan i kroppen är detsamma i alla fall, kommer så väl ihåg hur det kändes på den tiden som det jobbades hela sommaren med hö och sen med halmbalar för att våra små kossor skulle ha något att äta på vinterhalvåret. Konstig känsla när jag inte kan göra så mycket och får sån värk och elände i kroppen. Rättare sagt finns så otroligt lite jag kan göra utan att få tillbaka allt tusen gånger om genom smärta!
¤
Inte hjälper det att försöka drömma sig bort heller, eländet finns där ändå!
¤
"ME" är inte att leka med! Hoppas att forskningen går framåt.
¤
¤
1 kommentar:
Ja vi får hålla tummarna för att de kommer på nåt som hjälper!
Kram på dig!
Åsa
Skicka en kommentar